nu är jag tillbaka i norrköping. påsken va inte så påtaglig den här helgen. jag åt iofs några ägg och mamma hade ju givetvis fixat lite påskgodis men snön som låg på marken fick det mer att kännas som jul. jag kom på mig själv med att kolla efter julgransbelysningar under bilresan ner.

det är spännande att komma hem. ett litet pirr i magen som sedan försvinner efter några minuter för att sedan vara ett minne blott. pappa frågar alltid hur känns det att vara hemma nu då? och jag tänker att det känns som hemma fast ändå inte. det känns som allt på samma gång.

det som är mest slående är hur olika liv vi lever. vilka olika tankar vi tänker, vilka olika perspektiv vi har. och ibland undrar jag hur vi kunde leva tillsammans så & hur vi alla är vänner trots att vi är så olika och jag tänker att det är det som är det fina. att olikheterna aldrig har begränsat oss utan snarare tvärtom och att det är så det ska vara. det är så det borde vara.

det har varit en bra helg och jag har hunnit med en hel del trots tidsbristen & stresstankarna. bilresan ner va nog bland det bästa, att få höra kusinen berätta om sitt äventyr i afrika i en uncut version. och fest tillsammans med grabbarna & k på lördagskvällen samt släktkalas på söndagen. hemma är nog hemma trots allt. även om det börjar bli allt mer flytande.

det är skönt att komma hit igen, till min lägenhet. att göra saker i mitt eget tempo. att få slappna av igen och känna att det är jag som styr. nu står potatissoppan på spisen & snart får jag besök. det blir inga lata dagar i veckan för redan på torsdag bär det iväg igen. och innan dess ska en hemtenta lämnas in & en debatt planeras.

hunger my driver, I go where I must

idag är en sån dag då vi kramar om varandra, klappar varandra på axeln och önskar glad påsk, med trötthet men också med en gnutta lättnad, i blicken. folk börjar dra sig hemåt till sina familjer. vi pratar om det icke-existerande påsklovet och hur vi behöver ta ledigt. hur röda dagar är röda för vissa, men inte för andra -inte för oss.

som så många gånger förr sitter jag & brottas med mina tankar angående att vara tjej, eller ja... kvinna. gårdagens internationella kvinnodag gav mig nya funderingar som inte riktigt nått mig tidigare. maria sveland som skrivit boken bitterfittan va på arbetets museum och pratade och det slog mig igen hur långt vi faktikst har kvar och min rätt att faktiskt vara just bitter. det är inte så konstigt egentligen.

utdrag ur bitterfittan:

vad är förbannad struktur och vad är privat ångest? hur stor anledning har jag egentligen att vara bitterfitta? ganska stor om jag ska tro mig själv. min erfarenhet säger mig det. jag har till och med en lista med konspiratoriska fakta som jag läser ibland för att påminna mig. en storts bitterfitta-statestik som bygger på små notiser och artiklar jag läst och upprörts över genom åren.

1. en rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor bli sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen  blir sjuka. kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor. för män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. de löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.
2. det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. detta faktum var så nedslående att en forskare o socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma slags könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.
3. en sociologisk undersökning visade att gifta kvinnor lider av större psykisk ohälsa än ogifta kvinnor. men för männen var det tvärtom: den psykiska ohälsan var störst bland de ogifta männen medan de som var gifta mådde finfint. äktenskapet gynnar män och missgynnar kvinnor.
4. all orättvisa. misshandel, prostitution, lönediskriminering. så omfattande att det går att likna vid en global apartheid. '

listan är oändlig och det är det som gör det svårt att inte bli bitterfitta. även om jag önskade att jag slapp. och jag tänker mycket på det här: hur ska jag kunna sluta vara bitterfitta när världens patriarkat är så överjävligt allenarådande ner i minsta beståndsdel.

och jag är så trött på den här repliken: det borde finnas en dag för män också, internationella mansdagen. varför då? annars blir det ju inte jämställt. in my aaass!

det handlar om fallhöjder igen
om rädslan inför att slå sig
om blåmärken & skavsår som
aldrig försvinner

det handlar om att ha svindel
om illamående & skakiga ben
om hur tiden aldrig riktigt läker
så som den sägs göra

det handlar om ensamheten
om hur jag får för mig att den
tycker om mig och
om hur jag hör hemma i dess famn