jag har aldrig känt så mycket
jag har liksom inte riktigt den där inspirationen till att skriva. men tänkte ändå meddela att midsommarfirandet va bra. tillsammans med ca 150 andra personer åt vi sill & potatis (eller i mitt fall potatis) och sjöng en eller två snapsvisor. och vi klarade oss undan regnet ganska bra. och även om banden inte var de bästa, förutom almedal och billie the vision and the dancers så var det ändå härligt. opretentiöst på något sätt.
och ikväll börjar jag nedräkningen till nästa resa. herrljunga på söndag. fem ynka dagar kvar i norrköping och så mycket som måste fixas när allt jag vill är att bara hänga och ta det lugnt.
det här är vad alla har sagt om mig;
håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa,
klä in dig i wellpap, för du kommer skadas, ge dig aldrig hän
du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän
here's my fist where's the fight?
jag drar vidare igen. söder över denna gången. midsommarfirande på emmabodas minifestival med tält & musik och allt som hör dit till. jag håller tummarna för att vi ska slippa regnet men packar ner gummistövlarna & regnjackan ifall tummarna inte räcker till.
glad midsommar önskar jag er,
hoppas att ni får det ljuvligt!
just let me ride on his grace for a while
vissa har flyt och andra har det inte. och jag har alltid räknat mig själv till den första kategorin men efter gårdagen så börjar jag överväga om det är så att flytet har övergett mig. eller så är det inte så att vissa har flyt och andra inte. kanske är det så att flytet kommer och går när det själv behagar.
mitt oflyt består i att jag skulle kommit tillbaka till norrköping igår kl 05:28 men jag klev av på stationen först kl 12:42. att nattåget stod still i 5 timmar på grund av lokproblem och att jag därför fick byta tåg i stockholm vilket blev stillastående i en och en halv timme pga blixtnedslag. oflyt kallar jag det.
men, nu sitter jag här i norrköping igen med nya erfarenheter, övervunna rädslor och gigantiska lårmuskler. och det har varit en fantastisk helg, att säga något annat vore ljug. inte nog med att jag har fått ta del av idas värld i östersund så har jag även fått ta del av (och börjat förstå) hennes kärlek till fjällvärlden.
en liten stuga i skogen har varit vårt hem och skogen vår lekplats. jag har gått över läskiga hängbroar, bestigit ett fjäll, lekt i snön, solat mig i solen, vandrat flera mil, hälsat på renen leif och sett den mest fantastiska natur. och jag tror att det är svårt att föreställa sig hur häftigt allt det här verkligen är om man inte själv har varit där. och nu vet jag, nu vet jag hur det känns att blicka ut över snöklädda toppar, hur det känns att stå över forsande vattenfall och hur liten man som människa faktiskt är mitt i den här väldiga naturen. och vilken kick man kan få av att pressa sig själv till att göra saker som man vid första tanken slår ifrån sig. och nu förstår jag ida, nu kan jag förstå hur hon kan gå här i norrköping och längta sig bort till sina fjäll. och jag tror att jag kommer sakna det jag med. men, det sägs att fjällen är som vackrast under hösten, så vem vet.
they linger on, these memories
ett år sedan tågluffen. tiden går så otroligt fort.
det är många tillbakablickar idag. jag har samtalat med både frida & jennifer. det va alldeles för längesen jag pratade med båda. den här våren har verkligen varit fullbokad. jag har varit alldeles för upptagen och stressad för att hinna med det som jag egentligen alltid tänker mig att jag alltid ska lägga tid till, mina vänner. jag känner att jag går miste om saker, tappar trådarna, men samtidigt så vet jag att de alltid finns där att plocka upp igen.
dagarna fortsätter att springa förbi mig. & det känns som att jag alltid är påväg någonstans just nu. som att jag inte riktigt hinner stå stilla utan måste bege mig, vara påväg. & imorgon far jag till östersund. jag packar väskan & tvättar & städar samtidigt, många bollar i luften & jag funkar ganska bra. jag ska vandra i fjäll, det ni! jag kommer nog komma hem med en & annan skråma. förövrigt så tänker jag på hur konstigt att det är att jag hela tiden talar om "i sommar ska jag göra det & det" när sommaren faktiskt är det som pågår här & nu. så, det här blir sommarens första utflykt.
jag lyssnar på laura marlings - alas i cannot swim.
alla e högt över staden
det är studenter vart jag än väder mig i den här staden just nu. är det inte lastbilsflak fullastade med studenter är det anhöriga springandes med rosor i händerna och överallt ser jag vita mössor, vita mössor. det får mig att tänka tillbaka lite på min student. det är fyra år sedan nu, visst? jag minns en hel del så tydligt. champangefrukost i trädgården. p&p med en jack daniels och och christoffer med stereon innan vi sprang ner för trappan på kunskapskällan. och hur pinsamt men samtidigt fantastiskt det kändes att stå där på den där trappan. och nacken tung av alla blommor. och sen festen. som en dimma. och jag funderar om det va sådär kul som man hade bestämt sig för att det skulle va. och jag tror att det va det. men jag skulle ändå inte vilja stå där idag. jag skulle inte vilja göra det igen. och i en annan del av stan sker SKA4ans diplomeringscermoni. diplomeringscermoni, hur låter inte det? så vuxet. studenten - diplomeringscermoni. jag är någonstans mittemellan kanske.
well. jag fortsätter tillbringa dagarna med fika. det är det enda jag gör känns det som, fikar. men ikväll blir det fest. häng i gräset och sen eftersläpp på fyrornas fest.
hoppas ni mår bra.
elope with me miss Private and we'll sail around the world
det som skrämmer mig mest:
att inte räcka till / att inte vara tillräcklig.
If you find yourself caught in love
det har inte direkt varit bloggväder de senaste dagarna, jag har knappt slagit på datorn. istället har jag ägnat mig åt lite olika utomhusaktiviteter som grillning, öldrickning, dans, solning. det är snart en vecka sedan jag lade ihop skolböckerna och rastlösheten börjar tränga sig på. det känns hela tiden som att jag missat något. som att det är något jag borde göra som jag helt har glömt av. öppnar almenackan och den är tom. besvikelse. jag vet inte.
sommarväder och jag är en ganska klurig ekvation. vi klarar bara av varandra i korta stunder. därför tänker jag mig att mina granar måste tro att jag är knäpp som springer ut & in hela tiden. tiominuter i solen och sen in igen, vila på sängen för att sen orka gå ut. och egentligen så vore ju det mest logiskt att stanna inne men ändå så känns det som att det finns någon slags oskriven lag om att man inte får sitta inne och häcka när det är så här fint väder. så jag kör vidare på in&ut temat.
annars då? jo, jag har nog glömt hur det är att vara ledig.
och jag börjar få lite ångest över sommarens jobb.
och jag behöver en utflykt till vattnet.
annars är det mesta fint.
but if the world could remain within a frame
then I think we'd see the beauty then
we'd stand staring in awe
jag är fri nu. eller nästan iaf. det är konstigt att ha tid helt plötsligt. att gå från nolltimmars fritid till en hel dag av fritid. då uppstår ett behov av att fylla den tiden också. det första jag gjorde igår när jag kom hem var att göra en att göra-lista. hur knasigt är inte det egentligen?
idag har jag fyllt dagen med sömn. vaknade upp gråtandes av en läskig dröm. sen gick jag och ida och simmade i utebassängen på simhallen. det va hur skönt som helst & ett lugn infann sig i hela kroppen. och det där lugnet har nog hängt kvar lite för väl hemma så somnade jag igen. och nu, nu är det dags för lite mer firande, parkhäng och sen utgång och lyssna på kleerup.
det är en fin tid nu.
and cross that finish line
snart är jag där. i mål. imorgon kl 09.00 samlas vi i kåkenhus för symposiet. jag är nervös. har spenderat hela dagen med att öva med gruppen inför presentationen. mina ben kommer att skaka. jag är inte så bra på det där med att tala inför folk, eller det är vad jag tycks intala mig själv i alla fall. egentligen så tror jag att jag skulle kunna va rätt bra på det, om det inte va för att jag alltid intalar mig att jag inte klarar av det. well. imorgon efter kl tre är det över. då är b-uppsatsen förbi. i stort sett iaf. det värsta på året är borta, eller det jag bävat för sen dag ett på den här utbildningen. antologin läggs till historien och mitt sommarlov närmar sig med stormsteg.
om du har halsen full av månader av slit
ta din packning över gränsen och kom hit
det är över nu. jag är så utmattad att jag knappt ens orkar skriva det här. den senaste månaden, men framförallt de senaste dagarna, har verkligen varit tuffa. men idag så börjar nedförsbacken. uppsatsen är inskickad. nu väntar bara onsdagens symposium & opponering. men nu mina vänner, nu tar jag helg. för det är jag gjort mig nåt så otroligt förtjänt av.
Its like a pencil with erasers at both ends
ja, det va det där med att knyta skorna. eller kanske snarare om hur det är mina ben som tar mig dit jag ska och ingen annans. jag börjar med att knyta skorna, det är säkrast så.
det är sista dagen för uppsatsen. jag gör upp en plan och har hittills skrivit ner lunch framför tvn kl 14, det är paus nummer ett. och sen promenad kl 18 för att friska upp huvudet. ja, det är nog dom pauserna jag får tillåta mig själv att ta idag. jag antar att det blir nattjobb också. det är det här med slutdiskussion & att "lyfta det" som liksom får mig att snubbla lite lätt. "att lyfta det", va fan innebär det egentligen?
jag lyssnar på El Perro del Mar och tänker att nu jävlar, nu fixar jag det här.
what shall we do if the baby turns blue?
jag längtar efter det där. solen mot ansiktet, en filt & huvudet mot en kudde. lata dagar. fina dagar.
det går sakta med säkert framåt. grupparbete från kl 10 till 17. det va nog rekord för att vara oss tror jag. ca 2 timmars diskussion om titeln till antologin. när förslaget "spegel spegel på väggen där, säg mig vem jag egentligen är?" kom upp så insåg jag att det skulle bli svårt. vi enades tillslut om något annat. min röst låg dock på "what shall we do if the baby turns blue?". men, man kan inte alltid få som man vill.
will the things we wrote today sound as good tomorrow?
det är konstigt det där med skrivkramp. hur hela jag blir stel & spänner hela kroppen så fort jag öppnar dokumentet till uppsatsen. egentligen så är det väl mest psykiskt, att jag går och intalar mig själv att jag inte kommer att fixa det får ju givetvis konsekvenser. och sara som skrev så fint till mig tidigare om hur man lyfter upp sig själv. och visst stämmer det. visst är det så att det i slutändan bara är jag som kan göra det. jag behöver egentligen inga käcka hejarop men ibland tänker jag att det ändå vore skönt. att någon tror på mig när jag inte gör det. men jag vet ju att det finns dom som gör det.
jag tänker mycket på det där med att inte tro på sig själv. hur det ställer till det. men jag tänker också att det kanske inte vore endast bra om jag verkligen gjorde det heller. sånt kan nog också sätta käppar i hjulet på nåt vis. kanske att man inte bryr sig om att göra den där sista kraftansträngningen. att man liksom nöjer sig i tanken om att det duger. jag tänker att i och med att jag är osäker så försöker jag ännu mer, lite till och att den där sista biten kanske är det som i slutändan gör det lilla extra. men visst är det jobbigt när man befinner sig mitt i det. när det är helt stillastående och man inte ser ett slut. det är väl kanske då man får just skrivkramp. och det är då man behöver ventilera. som nu.
behöver ni mer musik? kolla in noah and the whale
jennifer ringde idag. det va en månad sen sist. jag tänker på sommaren. på tidigare somrar, på äventyr. och jag undrar hur det kommer att bli i år.
shakes me makes me lighter
jag är less nu. jag har haft handledning och den kändes inte direkt peppande. även om hon tyckte att allt va bra. jag har problem med det där tror jag, att tro på mig själv.
lyssnar på newton faulkners version av josés teardrop
(en gnagande tanke i huvudet:
att det aldrig tycks vara nån som finns där
och lyfter upp mig.)
Oh, can't anybody see, we've got a war to fight
jag vet, mina paintskills ääger.
bilden ovan får symbolisera min vardag nu några dagar framöver. med ett tydligt mål uppställt, jag är på väg, närmar mig men har ändå en bra bit kvar på vägen. och visst börjar vi närma oss nu. deadline. det är ett skrämmande ord. imorgon har jag handledning och jag hoppas på frasen "bra! nu behöver du bara finslipa lite". det skulle va så skönt. men jag vet själv att det inte kommer vara så den lyder.
jag lyssnar på portishead idag.
