det är konstigt det där med skrivkramp. hur hela jag blir stel & spänner hela kroppen så fort jag öppnar dokumentet till uppsatsen. egentligen så är det väl mest psykiskt, att jag går och intalar mig själv att jag inte kommer att fixa det får ju givetvis konsekvenser. och sara som skrev så fint till mig tidigare om hur man lyfter upp sig själv. och visst stämmer det. visst är det så att det i slutändan bara är jag som kan göra det. jag behöver egentligen inga käcka hejarop men ibland tänker jag att det ändå vore skönt. att någon tror på mig när jag inte gör det. men jag vet ju att det finns dom som gör det.

jag tänker mycket på det där med att inte tro på sig själv. hur det ställer till det. men jag tänker också att det kanske inte vore endast bra om jag verkligen gjorde det heller. sånt kan nog också sätta käppar i hjulet på nåt vis. kanske att man inte bryr sig om att göra den där sista kraftansträngningen. att man liksom nöjer sig i tanken om att det duger. jag tänker att i och med att jag är osäker så försöker jag ännu mer, lite till och att den där sista biten kanske är det som i slutändan gör det lilla extra. men visst är det jobbigt när man befinner sig mitt i det. när det är helt stillastående och man inte ser ett slut. det är väl kanske då man får just skrivkramp. och det är då man behöver ventilera. som nu.

jennifer ringde idag. det va en månad sen sist. jag tänker på sommaren. på tidigare somrar, på äventyr. och jag undrar hur det kommer att bli i år.