de två senaste dagarna har varit dagar fyllda av baklängeslängtan. ordet baklängeslängtan har följt med mig sen jag såg det i en tidningsrubrik i GPs kultursidor år 2002, det nästan trollband mig och det har fått en sån stor innebörd för mig & får endast används vid utvalda tillfällen. det här är ett sånt tillfälle.

igår träffade jag sandra. vi har inte setts sen i somras och den här gången lyckades vi verkligen komma in i det där humöret då tankarna bara svävade tillbaka till högstadietiden. hon är en av de få (närmare bestämt två) vänner som fortfarande hänger kvar sen den tiden. vi pratade om allt galet vi har gjort, både dumma & underbara saker. om högstadietiden och dess tillhörande bekymmer och elakheter och om håkantiden som endast kan beskrivas som en tid i dimma då allt förutom musiken hölls på avstånd. och jag tror att jag alltid kommer att tala om mitt liv med uppdelning mellan före och efter håkan. det är som två olika epoker. vi åkte sverige runt (för att överdriva lite) och sökte kickar och fick just det vi sökte efter framför scenkanten på alla dessa håkankonserter (och andra också för den delen). vi sprang avenyn ner, jag vet inte hur många gånger, för att inte missa det sista tåget hem från göteborg iklädda regnbågens färger. och det va verkligen en fin tid. en sån som verkligen frambringar baklängeslängtan.

och idag träffade jag malin. som är den andra av de två vänner som fortfarande hänger kvar.  och det blev också massa tillbakablickande men även framåtblickande, då & nu & vad som komma skall. när vi pratade om det som var så insåg vi att det är mycket som är sig likt. det är mycket som hänger kvar. som vilar på ens axlar,  sånt som man aldrig lyckas skaka av sig. och jag tror att vi kom fram till att frågan egentligen är om vi är beredda eller villiga att faktiskt lämna det bakom oss. jag tror inte det. det finns så mycket som har format oss, sånt som gjort så förbannat ont men samtidgt känts som en välsignelse. i slutändan så kan jag inte ens förmå mig att önska att det skulle varit på något annat sätt. hur tungt eller jobbigt det än kan kännas ibland.

en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
men jag älskar dig nu.

jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå