vi reser på oss och ser oss omkring och ingenting är längre som förut.
inte ens det evigt oföränderliga.
allting faller. ingenting består.

jag läser en komikers uppväxt för sjätte gången och idag som så många gånger förr passar just de raderna in så mycket på mina tankar och känslor. kanske nu mer än någonsin.

igår skrev jag för mig själv mitt i pluggstressen:

en kopp kaffe och en tickande klocka kan få mig att falla i dvala. jag känner mig avtrubbad idag, oinspirerad och ledsen på något vis. det är svårt att veta varför, som alltid med mig. det är något fel på mina känslor. de är nog inte sådär som andras, klara. mina sänder tvetydiga signaler, mest hela tiden.

att göra en höna utav en fjäder, det är jag expert på. att låta små känslor ta över mig och göra dem till orkaner är en av mina största färdigheter. jag antar att det inte är något att skryta med.

det är såna här dagar som får mig att fundera. tänka på allt det där lilla som gnager i mig. det är så mycket som gnager i mig.  klockans tickande gnager i mig. klockan går framåt & jag står still. blixtstilla.

samtidigt som jag står still så tror jag..,

jag tror vi närmar oss slutet.

(hur går det ihop?)

och det visade sig vara helt sant.

allting faller. förr eller senare faller allt.

It's over.