tillbaka i norrköping igen. helgen hemma i herrljunga är över & det är tillbaka till verkligheten igen.. ja det känns faktiskt så. dagarna i herrljunga kändes som att resa tillbaka i tiden på något sätt. allt va sig likt samtidigt som mycket har förändrats. mycket som jag blir ledsen över, vänner som verkar tappat suget. hur en del bara står still. hur vissa saker aldrig förändras. samtidigt känns det jobbigt att uppleva de förändringar som faktiskt har skett. hur man står utanför allt. att man inte är en del i det livet längre. blir lite sentimental när jag tänker tillbaka på hur mycket man har upplevt tillsammans samtidigt som jag aldrig skulle byta bort det här mot att gå tillbaka dit(?). det är väl bara att inse att ingenting någonsin kommer vara detsamma livet ut. kanske dags att släppa taget till en viss del. dags att inse att vissa är det svårt att hålla kontakten med & att det inte är så lätt att bara hoppa tillbaka till det man en gång hade när man inte setts eller hörts på flera månader. en naturlig utveckling kanske. men sen så finns det vissa vänner som finns där hela tiden, vänskap som aldrig förändras och som förhoppningsvis aldrig kommer att gå förlorad.