I dont wanna settledown, i dont wanna leave this town i´m feeling lost & found

det är bloggdags igen. jag vet inte riktigt varför för jag har inget riktigt som jag vill berätta. inte för att jag brukar ha det annars heller direkt. ibland känner jag bara ett behov av att skriva lite. kanske för att slippa allt det andra (vad det nu skulle va, det vet jag inte riktigt. något sånt där som känns och ligger och gnager ibland men som jag aldrig riktigt kan sätta fingret på).

det känns att det börjar gå mot slutet nu (det har jag väl iofs känt och sagt större delen av sommarn) ibland kan jag störa mig på det, hur jag hela tiden måste se framåt och tänka på det som ska komma och inte riktigt leva ut i just dom ögonblicken jag befinner mig i. vara lite mer spontan. jag behöver en dos av idas spontanitet och fridas det löser sig -attityd. ingredienser som saknas i emmareceptetet kanske. det är sista veckan på shell och veckan därefter är det tillbaka till norrköping igen. det känns konstigt, mest för att det känns så långt borta. allt där känns så långt ifrån mig just nu. tanken på att sova i mitt lilla rum där igen känns jättemärklig. tillbaka i föreläsningssalarna, tillbaka på byrån, tillbaka på norrköpingsgator, tillbaka till livet där? det känns så långt borta. samtidigt som jag tycker det känns lite jobbigt så längtar jag ändå. för det känns (& har på något sätt känts som hela sommaren) som att detta bara är tillfälligt. och det blir lite jobbigt i längden att gå och känna att det tar slut här snart. så på ett sätt ska det bli skönt att få återgå till det normala igen. men det är så mycket jag kommer sakna. det finns så mycket här och på något sätt så hittar jag tillbaka till det mer och mer för varje dag som går. vilket gör det svårare och svårare att lämna. men samtidigt så vet jag att när jag väl är i norrköping igen så kommer allt kännas som vanligt igen och det blir herrljunga som blir det främmande.  

en helt annan sak: victoria bergmans (the concretes) soloprojekt taken by trees måste kollas in! underbart!