du har inte en aning
att jag tänker på dig precis just nu)


det är torsdag och snart är det helg. första veckan tillbaka i plugget är snart över och det känns lite konstigt hur det går så fort samtidigt som jag inte kan förstå att det bara va en vecka sedan jag kom tillbaka hit. än så länge har det varit ganska mycket.

måndagen började med rundvandring för de nya ettorna och sedan föreläsning. jag blev helt ställd när vår kursansvarige bad oss att skriva ner våra idéer inför B-uppsatsen på en lapp och lägga i en låda med en gång. jag trodde att vi skulle få snacka igenom det lite innan men icke. hjärnan gick på högvarv och tillslut lyckades jag skriva ner en mening. på kvällen hade vi förfest på bryggeriet för de nya med massa lekar för att sedan gå vidare till Otten där de flesta nollor och faddrar festade fram till klockan 01.

nästa dag va det dags att gå upp redan kl 06.00 för att ta sig ner till campusbussen för att åka till linköping och bygga tält inför münchen hoben (öl festivalen). jag va helt död och kunde inte förstå hur jag kunde gått med på att hjälpa till. I nio timmar byggde vi gigantiska tält, satte upp staket, byggde barer osv. vilken insats. idag känns fortfarande varenda muskel i kroppen extra mycket. igår sov jag i välförtjänta 11 timmar. det kändes verkligen som att jag behövde det. sen va det dags att gå till plugget och få reda på gruppindelningen som ska gälla resten av året! då jag hamnade med 2 av de personer som jag inte ville hamna med så kändes det inte direkt bra i början. men jag tror att det blir bra ändå.. jag hoppas det iaf. på kvällen åkte de flesta iväg till linköping för att gå på münchen men jag stannade hemma. jag laddar inför kvällens spex och gyckel kväll ist och inför helgens lekar & fester. vi har haft tur med vädret än så länge då det har varit solsken varje dag. jag hoppas att det håller i sig.

it's good to be back.

would you let me know...


tillbaka i norrköping nu. det var en konstig men ganska skön känsla att vakna upp i mitt lilla rum idag. skön- då tanken på att inte behöva röra sig särskilt mycket för att få i ordning lite frukost kändes rätt lyxig. egentligen är det ju inte lyxigt alls, 20kvm och ca fem steg till ?köket? är väl inget att skryta med egentligen. men det är sådana saker som man lär sig uppskatta efter ett tag, eller kanske snarare sånt som man intalar sig själv är ganska positivt. konstig- då jag vaknade upp och såg mig omkring och inte riktigt fattade var jag va. well? gårdagen gick alldeles för fort. jag hann knappt packa upp innan jag va tvungen att springa iväg på fadder-möte. nu är snart allt klart inför måndagen och det känns riktigt kul att få vara fadder. hoppas bara att det blir fint väder under dessa två veckor! 

jag känner mig egentligen inte särskilt laddad inför en ny termin. tror att det är tanken på B-uppsatsen som gör att min lust dras ner lite. jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om och det känns rätt jobbigt. idéer ska tas med till måndagens informationsföresläsning och jag är helt blank. men det löser sig. det löser sig?

tänk.. om 3 dagar har jag bott här i ett år.

nu är allt nedpackat förutom datorn. klockan 08.00 imorgon bär det iväg mot norrköping.

jag försöker summera sommaren i mitt huvud och som vanligt har jag svårt för att förstå att så mycket kan rymmas under en sån kort period. det har varit en underbar sommar och på ett sätt så önskar jag att den inte tog slut här. men nu är den över, för min del iaf. när jag lämnar 50 skyltarna imorgon är sommarlovet över och det är tillbaka till verkligheten.

det är mycket som jag tar med mig tillbaka till norrköping, det som väger tyngst är alla nya minnen.

I'm your fool 

jag trodde att vädret och jag skulle vara överrens idag men de var vi inte. vaknade upp till en gråmulen himmel och tänkte att det här passar perfekt för en bakisdag som denna. men till min stora förvåning så visade det sig att jag hade lyckats med det nästintill omöjliga, att sova bort baksmällan. jag kan inte minnas den senaste gången jag sovit så länge dagen efter en utekväll. men utvilad (med dock en aning rubbat balanssinne) och glad så passade inte alls regnet in på denna dag. mitt behov av umgänge dagen efter är helt otroligt. jag tror att det är för att allt är så intensivt innan och sen när jag vaknar upp på morgonen utan människor runtomkring mig så blir jag förvirrad. som att gå från en ytterlighet till en annan.  

everyone's got their chains to break. det känns extra mycket idag. det känns alldeles för sant. och kanske är det dags att säga upp allt nu. jag tänker att jag inte ska bry mig, ignorera det men det går inte. inte fullt ut. Och det stör mig. det stör mig så förbannat.


3 dagar kvar i herrljunga.

I dont wanna settledown, i dont wanna leave this town i´m feeling lost & found

det är bloggdags igen. jag vet inte riktigt varför för jag har inget riktigt som jag vill berätta. inte för att jag brukar ha det annars heller direkt. ibland känner jag bara ett behov av att skriva lite. kanske för att slippa allt det andra (vad det nu skulle va, det vet jag inte riktigt. något sånt där som känns och ligger och gnager ibland men som jag aldrig riktigt kan sätta fingret på).

det känns att det börjar gå mot slutet nu (det har jag väl iofs känt och sagt större delen av sommarn) ibland kan jag störa mig på det, hur jag hela tiden måste se framåt och tänka på det som ska komma och inte riktigt leva ut i just dom ögonblicken jag befinner mig i. vara lite mer spontan. jag behöver en dos av idas spontanitet och fridas det löser sig -attityd. ingredienser som saknas i emmareceptetet kanske. det är sista veckan på shell och veckan därefter är det tillbaka till norrköping igen. det känns konstigt, mest för att det känns så långt borta. allt där känns så långt ifrån mig just nu. tanken på att sova i mitt lilla rum där igen känns jättemärklig. tillbaka i föreläsningssalarna, tillbaka på byrån, tillbaka på norrköpingsgator, tillbaka till livet där? det känns så långt borta. samtidigt som jag tycker det känns lite jobbigt så längtar jag ändå. för det känns (& har på något sätt känts som hela sommaren) som att detta bara är tillfälligt. och det blir lite jobbigt i längden att gå och känna att det tar slut här snart. så på ett sätt ska det bli skönt att få återgå till det normala igen. men det är så mycket jag kommer sakna. det finns så mycket här och på något sätt så hittar jag tillbaka till det mer och mer för varje dag som går. vilket gör det svårare och svårare att lämna. men samtidigt så vet jag att när jag väl är i norrköping igen så kommer allt kännas som vanligt igen och det blir herrljunga som blir det främmande.  

en helt annan sak: victoria bergmans (the concretes) soloprojekt taken by trees måste kollas in! underbart!