marta från gårdagens dokumentär nunnan på svt följer med mig i tankarna även idag. jag kan inte låta bli att tänka på henne och det liv hon valt. det fascinerar mig, intresserar mig och väcker så många tankar. att ge upp allt, att inte äga något, att inte få prata med människor i mer än två timmar per dag, att lämna den "verkliga" världen för att be, att offra sig för oss andra.

jag minns när marta praktiserade på mitt dagis/fritids. minns att jag tyckte att hon va så vacker med sitt långa bruna hår och att jag fastnade väldigt mycket för henne. efter praktiken fick jag ett brev från henne, jag minns inte vad det stod bara att min syster blev fruktansvärt avundsjuk på mig. när jag sen några år senare fick reda på att hon skulle bli nunna så kändes det mest konstigt. jag förstod inte att en sån människa som hade så god hand med människor skulle ge upp alla dessa möjligheter till relationer för ett liv i (som jag ser det) tystnad och ensamhet. efter att ha sett dokumentären kändes det iaf som jag fick svar på den frågan. hennes önskan om att finnas där för alla, att räcka till, att vilja hjälpa alla menar hon är något som är omöjligt i ett "vanligt" liv, men genom att tillbringa sina dagar med att be kan hon nå ut till flera samtidigt.

mina tankar kring djupt religiösa personer är att det oftast finns ett sorts förtryck, någon slags hjärntvättning, att man inte kan välja ett  "sånt liv" om man är "upplyst". jag förväntade mig på något sätt att se en olycklig person i dokumentären. men det gjorde jag inte. jag blev fascinerad av martas utstrålning, hur hon lät och såg genuint lycklig ut. hon pratade om hur människor reser jorden runt för att finna sig själv, att utvecklas och uppleva saker i tron om att man blir en bättre & större människa, när allt man behöver är att spendera tid med sig själv. hur ofta gör man det egentligen? spenderar tid med sig själv, utan datorn, utan en bok, utan någon annan i rummet. det finns så många flyktvägar nu för tiden.

jag beundrar marta för hennes starka tro, hennes vilja och mod. att ge upp allt i tron om att man hjälper andra, att offra sig. som martas pappa sa i dokumentären; religion kan inte förstås utan offer. det finns givetvis olika grader, en del offrar sitt liv i guds namn, andra offrar en kär ägodel. det är svårt att dra gränser för vad som är acceptabelt att göra i sin religions namn, men så länge ingen annan kommer till skada anser jag att det är okej. ibland kan jag till och med avundas personer med en så stark religiös övertygelse.